tema 2018

Vid ett av de otaliga möten, seminarier och sammanträden med avsikt att avhandla antidiskrimineringsarbete som jag deltagit i var det någon som påpekade att det inte går att informera bort okunskap. Påpekandet gjordes i samband med att man diskuterade den dominerande metodologin inom antidiskrimineringsarbete, vilken bygger på konstaterandet att det är "okunskap" som ligger till grund för diskriminerande beteende och mynnar ut i slutsatsen att ett "kunskapslyft" hos tjänstemän inom offentlig sektor behövs för att minska den strukturella diskrimineringen inom offentlig sektor. Metoden går ut på att lyfta kunskapsnivån på ett visst område, exempelvis en ökning av genusmedvetenhet, för att öka förståelsen inom offentlig sektor för de samhällsmedborgare som söker sig till dess nytta. Man informerar då tjänstemän och chefer om lagar kring det område man försöker kunskapslyfta dem i, genom informationsblad, konferenser, fortbildningskurser, mm. Detta ska slutligen resultera i mindre diskriminerande bemötande från myndighetsutövare. Så när någon säger att "det går inte att informera bort okunskap" i ett sådant sammanhang så menar de förmodligen att själva tillvägagångssättet inte leder till måluppfyllelse. 

I sin bok Alternativa fakta (2018) talar Åsa Wikforss om de psykologiska mekanismerna bakom kunskapsresistens. Av olika anledningar visar det sig att vi människor gör ett motstånd mot ny kunskap som strider mot det som vi tidigare hållit fast vid. Detta skulle betyda att om vi har negativa fördomar om en viss etnisk grupp exempelvis, så hjälper det inte att man förklarar för oss att det vi tror är falskt eftersom vi ändå kommer att söka stöd för vår felaktiga uppfattning och förmodligen stärka den ytterligare. Som jag tolkar det här i ljuset av påståendet "det går inte att informera bort okunskap", betyder "okunskap" här inte enbart "brist på kunskap" utan även det som Wikforss skulle säga inte existerar - "falsk kunskap". Wikforss påpekar att detta är starka "åsikter" (försanthållna åsikter) eftersom man inte kan kalla något för kunskap om det inte också är sant. I folkmun brukar dessa även kallas fördomar, och om min känsla för språk är någorlunda rimlig så är det inte dessa "fördomar" som H. G. Gadamer syftade på när han sa att de är bra att ha.

Huruvida spädbarn är mer som tomma blad och bägare än fulla sådana är en fråga som får avhandlas i annat sammanhang, det som är säkert är att vuxna människor - och särskilt den sorten som har många års utbildning bakom sig - definitivt inte är några tomma blad. Och precis som ett oskrivet blad skiljer sig från ett som är fullt med text, och som en tom bägare skiljer sig från en som är full, så skiljer sig den som inte har någon kunskap från den som redan besitter kunskap (falsk eller sann) - de senare alternativen är alla svåra att fylla med innehåll. Information som då kommer in kan liknas vid vinet som fylls på i ett glas till hälften fullt med vatten. För att få en "ren" vinupplevelse behöver vattnet hällas ut för att sedan fyllas på, annars får man bara en utspädd variant av ingetdera. Om det vore lika enkelt att tömma ett medvetandeflöde på skräp som att hälla ut vatten ur ett glas, eller lika enkelt som det är för mig att dra ett dokument från mitt skrivbord till papperskorgen, skulle många problem vara ur världen. Den utmaning det innebär att "rensa" sitt medvetandeflöde från skräp består i att sortera mellan "kunskaper" och att ifrågasätta deras värde som beslutsunderlag. Detta är om man ska tro Edmund Husserl (1859 - 1938) bland det svåraste man kan göra. Husserl lägger grunderna för en struktur utifrån vilken man kan beskriva aktiviteterna med vilka vi formar världen så som den ter sig för oss, en struktur som vi kan använda till att analysera hur information blir till kunskap. 

Men första steget måste ändå vara att man vill bli fri från verklighetsfrånvända tolkningsmönster. Och jag gissar att den stora psykologiska spärren som är svårast att ta sig förbi är det faktum att ju längre man går omkring med en viss falsk trosföreställning (som man då håller för sann), desto mer hinner föreställningen färga ens beteende. Om man då har en falsk föreställning, så är det sannolikt att man har betett sig fel eftersom man trott att saker och ting ligger annorlunda till. Människor har ju genom världshistorien dött för att de blivit falskt anklagade, se bara vad som hände med Sokrates. Hur många sanningssökare som fallit offer för retorikernas förmåga att övertyga massan sedan Platon i Sokrates försvarstal vid namn nämner dem som har "mist livet till följd av en orättvis dom" är svårt att säga, men knappast någon skulle tycka att det var behagligt att inse att man bidragit till att människor kommit till skada för att man har trott fel saker. Däremot tenderar vi att döma den som av ren övertygelse om att fel är rätt skadar andra. Vi blir arga på dem för att de inte förstår. De berövar osspå något när de förstör en källa till rikedom för mänskligheten.

Så för att ens vilja göra sig av med sina fördomar måste man först vara psykologiskt beredd på att känna sig dum. Sen ska man nog vara beredd på att behöva hantera skuldkänslorna. Här ska påpekas att skuldkänslors främsta värde inte ligger i att man gräver ner sig i dem, deras värde ligger i att man får antipati gentemot falska åsikter, att man aktar sig för dem, eller som Wikforss skulle säga; att man blir mer källkritisk. Bränt barn skyr elden, som di gamle säger.

Personligen har jag gått igenom både att känna mig dum och att känna mig skyldig. Och det var inte smärtfritt. Men det varade bara tills jag insåg att jag inte är dömd till att fortsätta på det sättet, att det finns en förklaring till att vi människor fungerar så och tekniker för att lära oss fungera bättre i det avseendet. Lära oss bli mer källkritiska och utveckla känslighet för vad man med "automatik" tar in utan ifrågasättande. 

En annan sak som hindrar kunskapen är tidspress. Det tar tid att vara källkritisk hela tiden. Man har sina förtroenden som man bygger upp sin kunskapsmassa på, alltifrån de egna sinnena till förtroende för sin slutledningsförmåga eller någon auktoritets utlåtanden. Men att investera tid i att lära sig teknikerna för att sortera i sin kunskapsbank är en lönsam affär; när man väl kan det, så går det lika fort att vara källkritisk som det tidigare var att inte vara det. Den tid man dessutom vinner på att undvika missförstånd och felaktiga beslut är en vinst som jag gissar att de flesta välkomnar. 

Det kan alltså finnas poänger med att klargöra förutsättningarna för att information ska bli kunskap, kunskap som i sin tur fungerar vägledande för ens vardagliga beteende- eller tankemönster. Det kan även finnas en poäng med att rama in utbildningar som ska fungera i antidiskriminerande syfte med en runda genom informationsförmedlingens förutsättningar och vilka förutsättningar informationen har för att bli till kunskap. Den primära poängen med detta skulle jag säga är att man förser dem som informationen riktar sig till med verktyg för att hantera informationen och ta emot den utan hindras av psykologiska mekanismer som de ovan berörda.

Men trots, eller tack vare, sina många användningsområden borde kunskapsmodellen vi talar om här vara väldigt angelägen för alla som inom sitt yrke hanterar information. Vare sig man sprider information eller inhämtar, lagrar den eller använder den som beslutsunderlag, säger det sig självt att det är viktigt att informationen är korrekt. Har det smygits in desinformation i ett informationskomplex kan desinformationen förvanska helhelten. Och att då spåra den för att "rensa ut" kan visa sig vara svårare än att skilja vatten från vin om man blandat dem i ett kärl.   

Monica Kimmel

Denna gång tänkte jag ta vid där Hans Blomqvist avslutar sin reflektion över demokratibegreppet (se under fliken "Hasse språkar"): frågan om det är demokratiskt att alla barnen måste lyssna på något de inte vill lyssna på eftersom majoriteten av barnen hade röstat fram den boken. För mig handlar denna fråga om vad barnen lär sig om demokrati. 

Det finns goda anledningar till att akademin föds samtidigt som demokratin, d v s tanken om att ett fritt samhälle består av individer som förmår fatta beslut och kan därför vara med och fatta beslut som rör hela samhället. De kan alltså göra sin röst hörd. För att förmågan till att fatta välgrundade beslut ska utvecklas hos en individ behöver individen kunskap om en mängd sakförhållanden. Detta vet alla som uppfostrat barn, barn blir genom sin utveckling bättre och bättre på att fatta beslut. Detta eftersom de med tiden lär sig mer och mer om hur saker och ting fungerar i deras omgivning. 

Man skulle kanske kunna försöka förstå detta ur ett barns perspektiv, även om det är svårare och svårare med åren. Barn behöver gränsdragningar för att förstå vad något är, de behöver även känna vad det inte är. Om jag var ett av de barnen som hörde till minoriteten skulle jag förmodligen ha lärt mig att demokrati hör ihop med orättvisa för minoriteten och, om jag var ett barn av majoriteten, hade jag förmodligen inte sett orättvisan i att jag fick min vilja fram. Minoritetsbarnet växer upp med orättvisan och får förklaringen att det måste acceptera den eftersom den är framvald på demokratisk väg. Risken för att ha skapat två samhällsklasser genom denna lilla demonstration i demokrati är överväldigande. 

Om nu de två klasserna, som är uppdelade efter sina olika demokratibegrepp, ett som inte har ett dugg med rättvisa att göra och ett som har det mesta med rättvisa att göra, om nu dessa barn växer upp med så olika uppfattningar om demokrati, hur ska de kunna kommunicera med varandra och komma fram till gemensamma beslut? Hur ska minoriteten sedan, då den redan är i ett underläge, förklara för majoriteten att det fattas nåt i majoritetens demokratibegrepp? Hur ska man de som fattar besluten, majoriteten, fås att förstå att det inte är nödvändigt att minoriteten lider bara för att majoriteten har det bra?

Detta är ju bara funderingar, men det är funderingar som leder mig vidare till frågan om man kan göra något åt detta. Skulle det kanske ge något för både majoritetsbarnens och minoritetsbarnens uppfattning om demokrati om man helt enkelt hade en plan för de barn som inte vill höra boken? Jag vet inte, har aldrig prövat detta. Men rent teoretiskt borde det signalera att man måste även tänka på de som inte blev majoritet, att man inte behöver straffa dem för att de är en minoritet genom att de måste lyssna på något de inte vill lyssna på, de kanske får plågsamma mardrömmar av just den boken. Detta gäller såklart enbart om man vill ge en lektion i demokrati, men jag utgår från att det är det man gör när man låter barn rösta fram en bok som ska läsas högt och sedan räknar röster för respektive bok. 

Jag är ganska säker på att man inte förvirrar barn på det sättet med avsikt, avsikterna är förmodligen mycket goda och välmotiverade. Men bristen på metodologisk översyn är heller inget som enskilda lärare kan göra något åt på skolnivå, det behöver komma från beslutsfattarnivå. Vilka beslut som fattas med avseende på metodutveckling hänger på majoritetens val eftersom det i slutändan är politiska beslut. Och hur ska man förklara att vissa politiska beslut, som ska vara demokratiska, kan få odemokratiska konsekvenser? En sådan konsekvens är att man berövar vissa elever deras möjlighet till lärande genom att göra dem till en minoritet vars åsikter inte är lika viktiga som majoritetens. Därmed har de inte samma yttranderätt eller rätt till sin åsikt, och de får lära sig att det är rättvist eftersom det är demokratiskt. Utmaningen kanske ändå mest ligger i att förklara för majoriteten varför den behöver ta hänsyn till minoriteten - även om de vann.

Monica Kimmel

I sista stund ändrade jag mig, den planerade titeln var "sanning och rättvisa". Men rättvisa är resultatet av ärlighet, inte av sanning. 

Det finns hur många sanningar som helst. Oändligt många. Och om man ska tro Bertrand Russell finns det olika stora oändliga mängder av sanningar. Och så måste det vara (att det finns olika stora oändliga mängder) tänker jag utan att på något sätt förminska betydelsen av andra sätt att komma fram till samma sak, eftersom den oändliga mängden osanningar måste vara större än den oändliga mängden sanningar. Det går att tänka sig fram till detta utan kunskaper i logik, även om det kräver att man lägger manken till. Om det är sant att det är exakt en meter mellan min förstaupplaga av Huxleys Devils of Loudun och Husserls Ideen vid en viss tidpunkt, så måste det vara falskt att det är exakt 1,1 meter mellan dessa. Likaså måste det vara falskt att det är en kilometer mellan dem och att det är en centimeter mellan dem. Och så vidare... i all oändlighet. Ja, faktiskt, det verkar som att det för varje sanning finns en oändlig mängd osanningar. 

Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att vi behöver ett gediget sorteringssystem för att hitta sanningarna bland osanningarna - det måste vara som att leta efter en nål i en höstack. Om man inte kan kolla efter såklart. Vi människor har utvecklat olika system för att kontrollera om något är sant, diverse mätinstrument tillsammans med vår tillit till våra sinnen gör att vi kan försäkra oss om att när vi väl hittat nålen i höstacken så är det verkligen en nål och inte hö. Ibland litar vi på andra, sådana som vet för att de har mätt eller sett eller hört eller har lång erfarenhet därav, när vi håller något för sant. Men när vi litar på auktoriteter, så måste vi lita på att de är ärliga, inte bara att de säger sånt som är sant. Varför?

Jag lägger min slant på att detta har att göra med faktumet att det finns oändligt många sanningar. Man har liksom inte sorterat färdigt bara för att man har lagt nålarna på en hög och höet på en annan. Det är fortfarande oändligt många nålar. Och detta betyder att det skulle ta oändlig tid för alla att räkna upp de där sanningarna bara för att enbart uttala sanningar. Det har vi inte tid med så vi gör en relevanssortering. Till exempel tror jag inte att det är särskilt intressant för någon att få information om hur långt avstånd det är mellan mina böcker. Trots att det är sant. Så om jag som expert på ett område ska informera andra om exempelvis interkulturell kommunikation, så behöver jag sortera även i den mängd sanningar som kan uttalas på det området. Och även om någon skulle bevisa att om man områdesavgränsar så bildar inte de sanningarna en oändlig mängd, skulle jag kunna bevisa min poäng genom att fylla två timmar med sanningar som inte säger någon någonting eller som rejält vilseleder på vilket snävt område som helst. De flesta åhörare förväntar sig nog att jag gör en relevanssortering och inte fyller dem med onödiga kunskaper (sådant man inte har någon som helst nytta av) eller låter bli att tala om sådant som spelar roll, sådant som kanske är avgörande för ens förståelse av informationen. Och det är därför vi måste lita på att experterna är ärliga. 

Sorteringsarbetet är både tidskrävande och utmanande för våra känslomässiga reaktioner. Vi får inte slarva med det av lättja eller för att vi helt enkelt gillar vissa sanningar mer än andra. Vi får heller inte ha någon dold agenda med de sanningar vi väljer att presentera och de vi väljer att inte ta upp. Särskilt om vi ska fatta beslut baserade på dessa sanningar, beslut som kan förändra människors eller hela samhällens tillvaro. Särskilt om vi ska undervisa barn och ungdomar i hur man lever. Människor och samhällen som litar på oss, litar på att vi har ärliga avsikter, att vi sorterar våra sanningar utifrån relevans för deras liv, deras välbefinnande. 

I den akademiska världen kallas denna typ av ärlighet för intellektuell hederlighet. Denna förpliktelse har man som forskare. Om man visar sig vara intellektuellt ohederlig förlorar man i förtroende. Även om man inte ljuger eller stjäl. Då går det helt enkelt inte att lita på dina resultat, du har inte varit ärlig när du har sorterat informationen på vilken du baserar dina resultat. Lägg märke till att ärlighet enbart är löst förknippat med sanning här. För visst kan vi ta fel? Vi kan ha mätt fel eller litat på en auktoritet som inte varit ärlig, och så vidare. Men vi är fortfarande ärliga, vi ljuger inte. Om vi är ärliga är vi beredda på att erkänna om vi har misstagit oss eller haft fel på något sätt. Om vi är ärliga är vi beredda på att ompröva vår teori eller förkasta den, även om det är vår älsklingsteori. 

Älsklingsteorier ställer till det ganska mycket för både ärlighet och dess konsekvens rättvisan. Att göra en rättvis bedömning av en situation, att avgöra vilka åtgärder man ska vidta eller vilka beslut man ska fatta, är en grundförutsättning i ett demokratiskt samhälle. Det går inte att lita på en offentlig sektor som inte är ärlig. Vi kan tolerera att den gör fel om den rättar till felet eller åtminstone är medveten om och erkänner att en orättvisa skett. Med orättvisa här menas helt enkelt när det uppstår en obalans mellan prestation och åtgärd, som när en elev får ett betyg som inte representerar elevens kunskapsnivå, eller som när en patient får behandling som skadar mer än hjälper, eller som när någon blir frihetsberövad för ett brott de inte begått. Om inte samhället från och till erkände att de gör fel ibland så skulle man inte kunna lita på det. Vi vill också att det ska vara berett på att förändras till det bättre för att kunna lita på det. Vi vill uppleva detta på ett konkret och direkt sätt för att lita på det. Risken för att bli orättvist behandlad är för stor annars, samtidigt som chansen för att det ska komma fram och att man ska bli kompenserad för liten. 

Det är lättare sagt än gjort att erkänna att man haft fel. Vi har en massa bromsar för det, vi är antingen rädda, lata eller vinklade i vårt sätt att se på vad som angår en och inte. Det är också svårt att erkänna att man gjort fel om man tycker att man redan är så bra som man kan bli. Men att det är svårt betyder inte omöjligt, vi kanske kan börja med att träna lite lätt på det. Sen bör det bli lättare när man kan det. Det är i alla fall mödan värt med tanke på vinsten.  

Monica Kimmel

Kommunikation kan beskrivas som ett utbyte av information mellan två parter. Den beskrivningen inkluderar många företeelser inom området kommunikation, men bland de mest intressanta i sammanhanget är lärandesituationen. 

En förutsättning för kommunikation mellan två parter är att parterna har ett gemensamt språk via vilket de kan kommunicera. Språket behöver inte vara särskilt avancerat - men ju mer avancerat det är, desto rikare och bredare kan kommunikationen bli - det räcker att man har gester med gemensam betydelse eller symboler som signalerar samma sak. I trafiken signalerar rött att man ska stanna, men trots att det är en internationell överenskommelse att i trafiksammanhang tolka färgen röd som en stoppsignal är det långt ifrån en universell sanning att rött betyder stopp. I insekternas värld kan rött signalera att man är välkommen att ta för sig, i djurens värld kan det signalera en varning om oätlighet. 

Detta är inga konstigheter, många självklarheter bara. Men det är långt ifrån självklart att människor med ett gemensamt naturligt språk, som exempelvis svenska, har alla förutsättningar för att kommunicera med varandra på ett framgångsrikt sätt. Med framgångsrikt menar jag här att det avsedda utbytet av information har förverkligats under kommunikationen mellan parterna. Och det är på denna punkt det kan brista - utan att man ens är medveten om det. 

Parterna kan tro att de har lyckats kommunicera för att i efterhand upptäcka att det inte alls gick som man planerade eller kom överens om. Det kan leda till att parterna beskyller varandra för att ha ignorerat eller missförstått delar av kommunikationen. Oftast upptäcker man inte vad som gått fel, de flesta är inte medvetna om att samma språk inte alltid betyder samma språk. 

En språkgemenskap är inte detsamma som en kulturell gemenskap. Och det är kulturen som avgör hur man tolkar ett språk (symboler, signaler), precis som med rödljusen som i en trafikkultur signalerar stopp medan samma färg i en bikultur kan signalera kör. Att identifiera språkgrupper med kulturella grupper är ett misstag som kan kosta många nederlag i termer av kommunikation och informationsförmedling. 

Poängen kanske framgår klarare om associationerna ligger närmare tillhands. För varje sammanhang uppstår en kultur. Trafik är ett sådant sammanhang med en egen kultur, hur man ska bete sig är styrt av en uppsättning regler och föreskrifter, och symbolerna är försedda med en särskild mening vilken utgör den kulturens tolkningsmönster. Ett annat exempel är arbetsplatskultur. Det säger sig självt att kulturen (alltså beteendemönster och tolkningsramar för det gemensamma språket) på en arbetsplats som skolan inte är densamma som kulturen i en bilverkstad. På samma sätt skiljer sig kulturen på en polisstation från kulturen på en dagstidning. Hur man beter sig, reagerar, tolkar signaler eller kommunicerar, är styrt av ett regelverk som gäller för just det sammanhanget. Och det har ingen betydelse om man pratar svenska, engelska eller kinesiska där. Om polisen pratar med en journalist, på svenska, så har de således en interkulturell kommunikationssituation. Om polisen vill förmedla information till journalisten behöver polisen veta enligt vilka tolkningsmönster journalisten kommer att förmedla vidare informationen. Det har ju hänt att det har blivit fel. 

I artikeln "The impact of culture on neuropsychological test performance" (2004) inkluderar författaren Alfredo Ardila skolans kultur i sin diskussion om vilken betydelse kultur har för de resultat man uppnår som elev. Ardila beskriver kultur som en uppsättning föreskrifter som styr vad individer ska lära sig, vid vilken ålder och vilket kön som ska lära sig det ena eller det andra. På det sättet framkallar kulturer en uppsättning färdigheter som är kulturspecifika och som i sin tur kan ge felaktiga utslag i exempelvis IQ-testning i interkulturella sammanhang. Detta förstår jag så här: En skola som testar sina elever testar alltså hur väl den har lyckats med att överföra sin kultur till eleverna och inte, som man skulle kunna tro, elevernas individuella färdigheter och kunskaper.

Ovenstående utmynnar i följande fråga: 

Om man ska sätta in åtgärder för att återupprätta kunskapsnivån för alla skolungdomar; ska man då åtgärda skolans effektivitet i att överföra sin kultur eller skolans effektivitet i att förse eleverna med de kunskaper och färdigheter de behöver i livet oberoende av vilken kultur eleverna tillhör?

Monica Kimmel

Under ett besök i Stockholm med en kollega från Tomelilla blev vi nästan utslängda från en restaurang på grund av ett missförstånd. Kyparen hade uppfattat att min kollega på sin klingande skånska hade beställt en whisky och insisterade på att vi skulle betala för den även om vi inte ville ha någon whisky. Jag försökte förklara att min kollega inte hade beställt någon whisky - visserligen på göteborgska, men ändå - men jag lyckades inte vända situationen till en positiv utgång. Vi lämnade restaurangen hungriga och sura. När vi väl hade fått i oss en bit mat och var på bättre humör, diskuterade vi skämtsamt dialektala skillnader och kom fram till att om beställningen hade gjorts skriftligt så hade inte missförståndet ägt rum. 

Standardiserade skrivregler är praktiska. Förutom att de underlättar kommunikation över dialektala gränser, hade det exempelvis varit väldigt svårt att utbilda och informera en hel befolkning. Hur skulle dagstidningarna se ut? Skulle man vara tvungen att lära sig alla dialekter för att förstå information från orter som har en annan dialekt än ens egen? Hur ska man lösa det med läromedel? Ska stockholmare ha en uppsättning och göteborgare en annan? Och var går gränsen? I Borås låter västgötskan annorlunda än i Göteborg. Ska boråsarna då finna sig i att lära sig göteborgska eller ska göteborgarna finna sig i att utbilda sina barn på boråsiska?

Hade standardisering av skrivregler handlat om makt eller språklig överhöghet av något slag så skulle förmodligen de svenska dialektala skillnaderna ha utrotats. Det hade varit förbjudet att undervisa på skånska eller norrländska och barn i Skånes och Norrlands skolor hade inte fått prata skånska utan rikssvenska. I länder där det är förbjudet att tala minoritetsspråk på offentliga platser (som skolor) håller minoritetsspråken på att dö ut - om de inte redan har gjort det. I Sverige kan vi exemplifiera detta med samiskan och meänkieli. Båda är i behov av revitalisering och detta är huvudanledningen till att  nationella minoriteter har särskilda rättigheter till sitt språk. Om barn i Skåne enbart hade fått prata skånska i hemmiljö hade inte skånskan överlevt. 

Jag skulle vilja argumentera att standardisering av skrivregler snarare gynnar de dialektala skillnaderna och stärker deras position i det oerhört variationsrika språk man samlar under namnet svenska. Till exempel hade det utan en riksstandard inte varit möjligt att ge ut Ordlistan(Språk i Sjuhärad - då och nu). Det hade också varit svårt för Dagerman att i Bröllopsbesvär ge läsaren känslan av att det är i en norrländsk språkmiljö som händelserna utvecklas. Om det inte finns skrivregler kan man heller inte bryta mot dem för att visa variationer i talspråket. 

Standardisering av skrivregler handlar alltså om pragmatik, men det handlar på längre sikt även om vård - om språkvård. För att en språkgemenskap ska kunna skriva sin historia så att den kan traderas genom generationer behöver språkgemenskapen en uppsättning skrivregler. Vad som sedan händer med dessa skrivregler i varje författares penna/tangentbord beror helt enkelt på vilket syfte författaren har. Skriver man en dikt kan det till och med vara lämpligt att bryta mot skrivreglerna för att ge läsaren den upplevelse man avser. Är avsikten att information ska nå så många människor i språkgemenskapen som möjligt kan det vara kontraproduktivt att bryta mot skrivregler. Är avsikten att utbilda måste det vara rimligt att anta att skrivregler tjänar som ett verktyg för kunskapsutveckling och att de lärande också får veta när och hur det är lämpligast att bryta mot dem. Ordlistanär inget brott mot svenska skrivregler, tvärtom använder det sig av svenska skrivregler plus ett antal diakritiska tecken för att sätta en av de talade svenskorna på pränt. 

Om vi vänder oss mot det pragmatiska aspekterna av standardisering kan vi se ett mönster i standardiseringsansatser för språk som saknar nationell förankring. Exempelvis har Adama Ouane i "Language standardization in Mali" (som jag varmt rekommenderar alla språkintresserade - är man intresserad kan man ladda ner filen här nedan) listat de praktiska utgångspunkterna för standardisering på följande sätt:

1. Maximal motivering för de som ska lära sig

2. Maximal representation av det talade språket

3. Maximalt underlättande av lärande

4. Maximal överföring

5. Maximal reproduktion

Överfört på exempelvis den nationella minoriteten romer, som saknar nation och därmed det skydd för språk och kultur som normalt tillfaller medlemmar i nationer, skulle dessa utgångspunkter innebära att skrivreglerna är utformade på ett sådant sätt att de motiverar den lärande genom att exempelvis kunna ge ett löfte om att underlätta kommunikation inom språkgruppen, att de speglar centrala delar av språket med så stor spridning som möjligt och samtidigt lämnar utrymme för anpassning till dialektala variationer och språklig utveckling förankrad hos språkgruppen, att de är tillräckligt följsamma för att kunna användas i kunskapsutvecklande syfte, att de lätt kan översättas och tolkas både till och från samt att de kan användas för spridning i så många medier som möjligt. 

Det finns som Ouane påpekar många hänsyn att ta och hon varnar för att man betraktar språklig standardisering som en top-down process. Överfört till nationella minoriteten romer verkar det som att nationella lösningar som är utformade utifrån en särskild nations skrivregler (som t ex Sverige eller Slovakien) skulle strida mot alla ovan listade principiella utgångspunkter. 

Det har nu förflutit mer än ett decenium sedan Ronald Lee i sin bok Learn Romani - Das-duma rromanes(2005) uttrycker sin syn på problematiken:

"I fully believe that the alphabet adopted by the World Romani Congress would never have been adopted in the first place had the people making this decision been journalists, publishers, authors, teachers and people working in the area of mass media communication, and had the decision been made in this age of computers and the Internet."

För mig, som vill lyfta fram Lees poäng, betyder detta att om man intresserar sig för de pedagogiska och kommunikativa och informationsförmedlande aspekterna av en standard för skrivande så behöver man göra det möjligt för språkgruppen att generera eget material på ett sätt som lönar sig att sprida. En bottom-up ansats alltså. Och för mig som råkar intressera mig för de romska barnens och ungdomarnas framtidsutsikter ur ett demokratifrågeperspektiv är det en akut fråga, just eftersom det gått ytterligare tretton år sedan Ronald Lee satte orden i tryck vilket innebär ytterligare en generation som berövats möjligheten att få tillgång till sitt eget språk och till kunskapsutvecklande aktiviteter - som till exempel utbildning. 

Monica Kimmel

Med tanke på de förstärkta informationskrav som vilar på myndigheter enligt de lagar om nationella minoriteter och minoritetsspråk som börjar gälla 1 januari 2019, har vi anledning att fundera över vilka kommunikationsplaner som kan tänkas vara lämpliga för att lagen ska efterföljas. Man kan både lyckas och misslyckas med ett informationsuppdrag, det innebär att det inte är sak samma vilken metod man använder. Därför kan det vara värt att se över sina strategier för informationsförmedling och kommunikation om man är en myndighet - vilken som helst. 

Man har dessutom, såsom jag förstår den förstärkta lagen, även infört termen "dialog" som en kvalitetsmarkering av samrådskravet. Om man ska ha en ledstjärna när man utformar en kommunikationsplan så är "dialog" enligt min mening en utmärkt vägvisare. 

Pedagoger som exempelvis Paulo Freire (1921 - 1997) motsätter sig "korvstoppningsmodellen" för informationsförmedling av helt vettiga skäl - som kan bekräftas av i stort sett de flesta vetenskaper som har forskning om kognition och kommunikation; det går inte att hälla i någon kunskap/information. Det är väldigt många villkor som måste uppfyllas för att en given individ ska tillgodogöra sig information som görs tillgänglig för denne. Om man inte förbereder för att dessa villkor ska bli uppfyllda är sannolikheten stor att man misslyckas med att förmedla sitt budskap eller bud. 

I sin Pedagogy of the oppressed(1970) menar Freire att korvstoppningsmodellen är ett sätt att förtrycka genom att man objektifierar den lärande. Freire menar att det enda sättet att komma ifrån detta förhållande är att man inleder en dialog. Inte nog med att bristen på dialog (eller rentav motverkandet av) är ett maktmedel, brist på dialog är även ett hinder för att information eller kunskap ska ha möjlighet att integreras med målgruppens repertoar av kunskaper som vägleder dess beteendemönster. En "strukturerad dialog" är också precis vad regeringen efterlyser i denna förstärkta lag om samråd. Och detta är precis det som behövs för att uppnå målen med satsningar av alla slag. Det är bara inte så lätt...

Men det är inte så lätt att slå i en spik utan en hammare, man behöver anpassa verktygen efter uppgiften. Verktygen behöver väljas med omsorg och hela tiden med tanken på målet man har. Man behöver fatta rätt beslut och kommunicera på rätt sätt. Och "rätt" betyder här "som leder till måluppfyllelse". Hur man gör detta på "rätt" sätt i stället för "fel" sätt ("fel" = "som hindrar måluppfyllelse") är en vetenskap i sig. Det är alltså utmanande att välja rätt metod, vara systematisk och säkra måluppfyllelse. Är det då värt mödan och besväret?

Om det fungerar, om det ger bättre resultat, så måste det vara lätt att räkna ut de socioekonomiska vinsterna av att projekt faktiskt ros i hamn. Samt vinster ur ett antal andra perspektiv som demokrati, arbetsmiljöhälsa och jämställdhet. Mödan med att styra upp en väg till dialog för varje relevant sammanhang är på alla sätt vinstbringande - förutom att det dessutom innebär att lagen efterföljs. 

Verktyget man behöver när man är i det läget att informationsförmedling och kommunikation är centrala för ett lyckat projekt eller verksamhetsorganisation är en god kommunikationsplan. Och en "god" kommunikationsplan är en plan som leder till dialog.  

Ha ett gott nytt kommunikationsår 2019!

/Önskar Collibri