Man bör uttrycka sig så att man förstår
Mitt ärende idag gäller det indefinita pronomenet ”man”. Närmare bestämt dess alltför ofta oklara referens. Ibland är det väldigt praktiskt att använda sig av ”man”. Till exempel om man inte vill, eller inte kan, ange referensen. Det blir då läsarens uppgift att av sammanhanget räkna ut vad ”man” kan referera till. I meningen i raden ovan använder jag ”man” med den möjliga – och inte alltför oklara – referensen ”skribenten”. Så långt är allt gott och väl.
Men det är dessvärre inte alltid ”man” används med en så jämförelsevis tydlig referens som i meningen ovan. Inte sällan säger politiker och myndighetspersoner sådant som att ”man” får titta närmare på det ena eller andra och att ”man” sedan eventuellt får vidta åtgärder. Inför sådana uttalanden väser jag ilsket i tevesoffan: ”Vilken man? Tala om vem som ska göra det ena eller andra så att jag kan följa utvecklingen och veta vem som är ansvarig för att det som ska ske också verkligen sker.” Användandet av ”man” med oklar referens är också vanligt bland journalister. De frågar inte sällan sådant som: ”Hur orolig ska man vara för det ena eller andra?” och ”Har man gjort tillräckligt för att komma till rätta med det ena eller andra?”Jag väser vidare: ”Vilken man? Ange referensen så att jag vet vem eller vilka som avses!”
Men riktigt illa blir det när ”man” i en och samma mening har olika referenser. Detta bryter nämligen mot den etablerade konventionen att samma pronomen inom samma mening har samma referens. Om en skribent till exempel skriver: ”Han satte sig i soffan som han köpt på IKEA” utgår läsaren på goda grunder från att det första ”han” och det andra ”han” är samma person. Om det rör sig om två olika personer måste detta språkligt indikeras på något sätt. Gå nu tillbaka till denna artikels rubrik: ”Man bör uttrycka sig så att man förstår”. Enligt konventionen är den som ska uttrycka sig och den som ska förstå samma person. Analogt med uttryck som ”som man bäddar får man ligga”. Men i rubriken ovan handlar det nog inte om att den som ska uttrycka sig och den som ska förstå är samma person. Referensen till det första ”man” är nog någon som uttrycker sig, och referensen till det andra ”man” är nog någon som ska förstå det som det första ”man” uttrycker. Här sker alltså ett brott mot konventionen att samma pronomen inom samma mening har samma referens. Och den typen av brott är olyckliga, eftersom de ger upphov till oklarheter och – tillägger jag gärna – ibland ofrivilligt komiska effekter.
I det följande ger jag några exempel på hur ”man” med olika referens inom samma mening har förekommit i nyhetsflödet på senare tid. Det första exemplet är hämtat från ett teveinslag som handlade om åtgärder som bör vidtas för att coronapandemin ska hejdas. I inslaget hette det: ”Man vill att man ska ta vaccin.” Konventionen säger att ”man” som vill något och ”man” som ska ta vaccin har samma referens. Innebörden av utsagan skulle alltså kunna vara att exempelvis folkhälsomyndigheten vill att folkhälsomyndigheten ska ta vaccin. Men tevetittaren känner på sig att innebörden måste vara en annan och genomför därför en språklig räddningsaktion: det första ”man” är troligen någon annan än det andra ”man”. Den första är kanske en myndighet eller regeringen, och det andra ”man” är kanske den vuxna befolkningen eller allmänheten. Och nu inställer sig några frågor: Är den som för ordet i nyhetsinslaget medveten om att hans text kräver en räddningsaktion? Räknar han i så fall med att tittaren ska genomföra den räddningsaktionen? Eller är den som för ordet omedveten om vilka konventioner som styr tolkningen av pronomen som ”man”? Den sistnämnda frågan väcker i sin tur så många frågor att jag behöver vila en stund från tangentbordet.
---
Nu är jag tillbaka. Mitt andra exempel kommer från ett reportage om relationen mellan USA och Kina. I reportaget hette det: ”Man tycker att man bryter mot mänskliga rättigheter.” Jaha? Är det USA som tycker att USA bryter mot mänskliga rättigheter? Eller är det Kina som tycker att Kina bryter mot mänskliga rättigheter? Eller rör det som om helt andra aktörer? EU? Den svenska regeringen? Eller är det månne folkhälsomyndigheten som är i farten igen? Skämt åsido. Visst hade det varit klarare om texten hade lytt: ”USA anser att Kina bryter mot mänskliga rättigheter.” Om det nu var på det sättet det förhöll sig. Eller att texten hade lytt: ”Kina anser att USA bryter mot mänskliga rättigheter.” Om det nu var på det sättet det förhöll sig. Eller att texten hade lytt: ”Sverige anser att USA och/eller Kina bryter mot mänskliga rättigheter.” Om det nu var på det sättet det förhöll sig.
Det tredje exemplet härrör från en redogörelse om förhållandena på svenska kriminalvårdsanstalter. Det framgick först att vissa kriminalvårdare känner otrygghet i arbetet. Sedan hette det: ”Man vet vad man heter.” Utmärkt tänker jag hädiskt. Det är bra att alla människor vet vad de själva heter. Men sedan tänker jag att den som för talan nog menar att vårdarna på anstalterna är rädda för att internerna vet vad vårdarna heter. Eller möjligen att internerna är rädda för att vårdarna vet vad internerna heter. Men varför i hellskotta ska jag behöva gissa? Det verkliga förhållandet är ju fullt möjligt att uttrycka på ett sätt som utesluter oklarhet. Jag funderar åter på frågorna jag ställde ovan och behöver åter vila en stund från tangentbordet.
---
Nu är jag tillbaka igen. Min slutsats är att man måste kräva att man höjer medvetenheten om hur man ska uttrycka sig så att man kan följa de tankegångar som man har när man formulerar sig, ty om man inte vet vad man talar om vet man inte vad man talar om.
Kan du skriva din signatur?
När jag ansökte om pass i somras ombads jag att skriva min signatur. Jag undrade då om jag inte skulle skriva min namnteckning i stället. Den unga damen på passexpeditionen tittade oförstående på mig. Kanske var hon osäker på vad en namnteckning är, kanske undrade hon om en signatur inte är det samma som en namnteckning, kanske övervägde hon att inte ta emot min passansökan med hänvisning till att jag inte var tillräknelig. I avsikt att avvärja hotet från den sistnämnda möjligheten försökte jag förklara att en signatur utgörs av enbart initialerna i namnet, medan namnteckningen utgörs av hela namnet. ”Aha” utbrast den unga och fortsatte ”en namnteckning är alltså det fulla namnet”. Med risk för att nu också tvingas föreläsa om skillnaden mellan ”full” och ”hel” nickade jag bara instämmande i hopp om att denna tysta kommunikationsform inte skulle leda till ytterligare missförstånd.
Det ska sägas att jag är en man på snart 70 år, och att det förmodligen är därför jag under stundom inte förstår eller missförstår det språk som numera talas och skrivs i mitt hemland. Jag blir en smula ställd inför sådant som att en författare sägs vara ”daterad” (förlegad), att en upprörd person har ”tappat det” (brutit ihop), att en främling ”introducerar sig” (presenterar sig), att en polisman ”identifierar” (legitimerar) sig, att någon i bekantskapskretsen ”har en affär” (vänstrar) med någon annan, att en händelse ”tar plats” (äger rum), att en roman innehåller en ”grafisk” (oförtäckt) skildring av sexualitet, att en slarvig hantverkare får en ”elchock” (elektrisk stöt), att en politisk journalist ”kokar ner” (sammanfattar) den senaste händelseutvecklingen, att parterna i en konflikt ”hedrar” (håller sig till) en överenskommelse, att en forskare ”vinner” (tilldelas) ett pris, att man inte behöver betala för något eftersom det är ”fritt” (gratis), att antalet däggdjur som lever i ”det vilda” (frihet) minskar, att presidenten i USA ”svärs in” (installeras), att vissa människor anses ha ”starka” (bestämda) åsikter, att myndigheterna ”adresserar” (tar itu med) ett problem, att en bro ”kollapsar” (rasar samman), att någon framsynt ”omfamnar” (bejakar) nya idéer, att protesterna mot ett förslag är ”massiva” (omfattande), att det till en musikfestival bokats spännande ”akter” (artister), att en tropisk storm har ”lämnat” (gjort) många hemlösa, att vi blir allt bättre när det ”kommer till” (gäller) källsortering, att en minister förklarar att han ämnar ”biffa upp” (förbättra) sitt förslag innan han lägger fram det för riksdagen, att det rapporteras att en händelse ”sänder chockvågor” (orsakar upprördhet) över världen, att en semesterresa har varit ”episk” (storslagen) osv.
Den högt värderade läsaren kan säkert lätt identifiera ursprunget till samtliga ovanstående uttryck. De är alla exempel på översättningslån från engelskan, det vill säga svengelska. Och i flera fall konkurrerar dessa lån med en redan etablerad betydelse av ett uttryck i svenskan. Att något exempelvis är ”daterat” betyder ju också att det är ”tidsbestämt”: Ett arkeologiskt fynd exempelvis kan sägas vara ”daterat” till järnåldern. Något annat som de flesta av uttrycken har gemensamt är att de inte saknar gamla och etablerade motsvarigheter (ovan angivna inom parentes). Jag kan därför inte låta bli att fråga mig varför dessa översättningslån hamnat i vårt språk. En del av förklaringen är givetvis att vi ständigt översköljs av engelska i form av teveprogram, filmer och musik, och att vi därför oreflekterat tar intryck av vad vi ser och hör. En annan förklaring är att vi med vett och vilja lägger oss till med översättningslån eftersom vi känner oss lite tuffare om vi använder oss av engelskklingande fraser. Men allvarligt talat – eller ”seriöst” som det heter på svengelska – skulle vi inte kunna kräva av oss själva att vi anstränger oss lite och håller även de gamla och etablerade uttrycken vid liv, och framför allt att vi helt undviker sådana språkliga horrörer som att en händelse ”tar plats”. Det låter väl inte ens tufft utan bara knasigt.
Demokrati och demokrati
Diskussionen om demokrati kan bli förvirrad. Det sägs ibland sådant som att det är odemokratiskt att kritisera demokratiskt fattade beslut. Men det är det givetvis inte. Vi har nämligen två visserligen besläktade men ändå olika demokratibegrepp.
Det ena begreppet har med beslutsfattande att göra och kan preciseras som majoritetsstyre. Men demokratin som majoritetsstyre säger inte nödvändigtvis något om innehållet i besluten. Det andra begreppet rör innehållet i beslutet och representerar de grundvärderingar som har med deklarationen om de mänskliga rättigheterna att göra, dvs vår rätt att bemötas jämlikt oberoende av sådant som hudfärg, religion, ideologi, kön och sexuell läggning men också vår rätt att ägna oss åt fredlig politisk verksamhet, opinionsbildning, demonstrationer osv. Det senare demokratibegreppet kan preciseras som alla människors fri- och rättigheter. I fortsättningen kallar jag demokrati i betydelsen majoritetsstyre för ”demokrati 1” och demokrati i betydelsen allas fri- och rättigheter för ”demokrati 2”.
Demokrati 1 grundar sig på filosofen Jeremy Benthams etiska princip: största möjliga lycka åt största möjliga antal. Om man hamnar i konflikt mellan oförenliga ideal rekommenderar Bentham en lyckokalkyl, som går ut på att man beräknar mängden av den lycka som blir följden av en viss handling och väger den mot mängden av den olycka som blir följden av samma handling. Om mängden av lycka överväger bör vi utföra handlingen, men om mängden av olycka överväger bör vi avstå från att utföra den. Det är inte svårt att se hur en sådan etisk princip kan få, och har fått, exkluderande resultat, ja, rentav leda till, och har lett till, minoritetsförtryck. Här räcker det kanske att hänvisa till hur lagstiftningen särbehandlat kvinnor (fick inte rösträtt förrän 1919), nationella minoriteter (romer fick inte möjlighet att bli bofasta och gå i skola förrän i slutet av 1960-talet) och homosexuella (sjukdomsklassades till 1979).
Demokrati 2 grundar sig på en etisk princip som skulle kunna sammanfattas i filosofen Jean-Paul Sartres maxim att ingenting kan vara gott för individen utan att samtidigt vara gott för alla människor. Varje individs handlingar angår enligt Sartre hela mänskligheten. En handling som bidrar till någon enskild individs olycka medför att hela mänskligheten drabbas.
Det råder ingen tvekan om att demokrati 1 är väldigt praktisk. Utan den blir vi troligen oförmögna att fatta några samhällsbeslut. Men det är demokrati 2 som utgör garanten för att innehållet i demokrati 1 blir anständigt. Det kan alltså mycket väl vara demokratiskt (2) att kritisera demokratiskt (1) fattade beslut. Notera vidare att det är fullt möjligt för demokrati 1 att inskränka demokrati 2. Om det är någon typ av demokrati som är särskilt angelägen att värna om så är det således demokrati 2. Men är det något vi ständigt blir itutade så är det vikten av att leva enligt demokrati 1. Det börjar redan på dagis då småttingarna röstar om vilken saga som ska läsas och får lära sig att respektera att det var flestbarn som ville höra en viss saga och att alla därför ska lyssna på den. Det må vara demokratiskt. Men frågan är om det är demokratiskt!
Hur man kan ”pusha” sig själv och i stället spränga fram på en häst
Att engelskans inflytande på svenskan avseende vokabulär, uttryck och grammatiska konstruktioner är omfattande har vi kunnat konstatera sedan slutet av andra världskriget. Fenomenet är för övrigt naturligt med tanke på språkets dominans i medie-, kultur- och underhållningsvärlden.
Ibland är importen välmotiverad. Som när svenskan saknar ord för eller har onödigt omständliga uttryck för en företeelse. Ett exempel på det förstnämnda är ”striptease” (inlånat 1952) där svenskan inte erbjuder annat än möjligheten att låta som en torr ordboksförklaring: ”avklädningsakt med eggande syfte”. Ett exempel på det senare är ”deadline” (inlånat 1960) där svenskan visserligen erbjuder de inte alltför onaturligt klingande möjligheterna ”sista inlämningsdag” och ”dag då arbetet ska vara klart”, men där engelskan är mer ekonomisk.
Men hur är det med andra direktinlånade ord som t ex ”pusha”, som är så vanliga i svenskan idag. Saknar de smidiga motsvarigheter i vårt språk? Först och främst: jag tror inte att det är möjligt eller ens önskvärt att undvika sådana lån. De skänker lite fart och fläkt åt framställningen och signalerar att språkutövaren följer med sin tid. Vad jag vill uppmana till är att vi inte använder oss av dessa lån av slentrianmässig bekvämlighet utan att vi jämsides med dem håller liv i de gamla motsvarigheterna. När man i stället för ”pusha” efter en stund kanske kommer på ord som ”sporra”, ”uppmuntra” och ”pressa” har man plötsligt utökat – kanske i själva verket bara reaktiverat – sitt ordförråd och därmed fått rikare valmöjligheter när man talar och skriver. Och måhända tycker man rentav efter en stund att ”pusha” låter lite blekt i jämförelse med ”sporra” och dess associationer till att spränga fram på en häst!
Övning: Finn motsvarigheter till: ”hint”, ”looser”, ”spoila”, ”teaser”, ”pitcha”, ”approach”, ”briefa”, och ”trigga”.
