torparvisan
För ja ä tôrpare ja å ja har dä så bra,
å ja ligger på sôffa för så ska dä va,
å gräse dä växer å rôgen han gror
sätt på panna mor, sätt på panna mor.
I väderrapporten på teve heter det numera nästan alltid att ”temperaturen den stiger”, ”sikten den blir god” och "vinden den blir hård”. Detta överflödiga tillägg av pronomenet ”den” har spridit sig till andra områden. På radio hör jag allt oftare att ”Stockholmsbörsen den stängde på plus”. Den uppmärksamme lyssnaren och tittaren kan säkert ge fler exempel.
För en gångs skull rör det sig här inte om ett språkligt fenomen som kan förklaras av inflytande från engelskan. Nej, detta pronomentillägg har vi hittat på alldeles själva. Troligen tycker talaren att det låter ledigare att säga ”temperaturen den” än att säga bara ”temperaturen”. Och tanken slår mig att det kanske är Gunde Johanssons Torparvisa som till den grad etsat sig in i vårt språkliga medvetande att radio- och tevepratare inte kan låta bli att göra pronomentillägget. Att textförfattaren Gunde Johansson en gång i tiden valde att göra tillägget berodde på att han ville att texten skulle passa rytmiskt med melodin. Det fattades två stavelser i raden ”gräset växer och rågen gror”. Det var då en smal sak för den musikaliske och språkbegåvade värmlänningen att lägga till ”det” och ”han”, vilket fick bieffekten att texten lät folklig, glad och enkel. Men frågan är om den stilen är lämplig när etermedia rapporterar om vädret och börsen. Varje gång jag hör att ”temperaturen den stiger” eller att ”börsen den stängde på plus” kan jag inte låta bli att för mig själv nynna vidare ”sätt på panna mor, sätt på panna mor”.
ja, vad sa han egentligen?
Interviewer: There’s a lot of controversy surrounding the usage of the n-word in this movie…
Samuel J Jackson: No? Nobody? None? The word would be?
I: I don’t wanna say it.
SJJ: Why not?
I: I don’t wanna say it.
SJJ: Have you ever said it?
I: No, sir.
SJJ: Try it!
I: I don’t want to say it.
SJJ: TRY IT!
I: Really?
SJJ: We’re not gonna have this conversation unless you say it. You wanna move on to another question?
I: Okay.
(Samuel J Jackson intervjuad i amerikansk teve med anledning av filmen Django unchained)
***** ***** *****
Låt mig för det första slå fast att vi självklart under vanliga omständigheter inte medvetet bör såra en person genom vårt sätt att tala till – eller om – vederbörande. Men om omständigheterna är sådana att vi har något otalt med vederbörande kan vi naturligtvis på egen risk välja att dra till med att denne är en ”skurk” eller ”luspudel” oftast förstärkt av ett väl avvägt kraftuttryck.
Låt mig för det andra slå fast att vårt språkbruk kan leda oss på villovägar när vi säger att ord har laddning. Ord har ju inte någon laddning i sig. De ges en laddning av en viss språkanvändare eller en grupp av språkanvändare vid en viss tidpunkt. Laddningen följer av de associationer som språkanvändarna knyter till orden och de sociala konventioner som råder bland språkanvändarna. De flesta svenska språkanvändare knyter inga hetare känslor till ordet ”kurva”. Ordet är riskfritt att använda i praktiskt taget alla sociala sammanhang. Men en polsk språkanvändare kan ladda ordet och använda det som en svordom, vars grundbetydelse är ”hora”. När jag i fortsättningen i enlighet med vårt språkbruk ändå säger att ett ord har laddning ska det alltså förstås som att det av vissa språkanvändare kan ges denna laddning.
För det tredje är det nödvändigt att skilja mellan att tala om ett ord och att använda ett ord för att beskriva en företeelse. Det är alltså skillnad mellan att använda ordet ”bil” i meningen: ”Bil är ett ord som ursprungligen kommer från latinet” och meningen: ”Det är min bil som står under trädet där borta”. Den första användningen har en omtalande funktion, medan den andra har en beskrivande funktion. Ett mer tekniskt och exaktare sätt att uttrycka saken är att den första användningen är metaspråklig, medan den andra är attributiv.
Den attributiva användningen av ord är emellertid inte begränsad till att peka ut en viss företeelse. Vi använder också orden för att uttrycka vår inställning till denna företeelse. Jag kan beteckna en person som ”ekonomisk” vilket för de flesta har en tämligen neutral laddning, eller som ”snål” vilket har en mer negativ laddning, eller som ”sparsam” vilket har en mer positiv laddning. Vissa ord har en till synes neutral laddning men kan ändå hos vissa väcka negativa känslor. Själv har jag svårt att höra ordet ”matematiklektion” utan att känna ångest, medan samma ord för andra säkerligen framkallar enbart välbehag. För vissa ords laddning är vi således själva ansvariga. Beträffande andra ords laddning råder tämligen stor enighet. Jag tror att de flesta är överens om att ordet ”älskling” mestadels har en positiv laddning och att ”skitstövel” har en vanligen negativ. Men båda orden kan naturligtvis användas med ironi eller glimten i ögat och då få en modifierad innebörd.
Så finns det ord som inte ursprungligen har någon påtagligt negativ laddning utan med tiden förvärvar en sådan laddning. Ett exempel är ”utlänning” som ersatts med ”invandrare” som ersatts med ”nyanländ”. Ett annat exempel är ”handikappad” som ersatts med ”funktionshindrad” som ersatts med ”funktionsnedsatt” som ersatts med ”funktionsvarierad”. Den fromma förhoppningen från språkvårdarnas sida har väl varit att de förändrade beteckningarna för företeelserna i fråga ska medföra en mer positiv inställning till dem. Språket förväntas så att säga gå före och visa vägen för vår inställning.
En omvänd språklig klassresa har ordet ”bög” gjort. I min ungdom var ordet starkt negativt laddat, men idag används det av många med i det närmaste neutral innebörd. Orsaken till denna utveckling är dels att homosexuella män själva börjat använda ordet, dels att samhällets inställning till homosexuella män har blivit mer positiv. Det tycks alltså förhålla sig på det sättet att om vår inställning till en viss företeelse utvecklas i positiv riktning följer den språkliga beteckningens laddning med. Vår inställning går alltså i det fallet före och visar vägen för språket. Det är en iakttagelse som man kan tänka på länge. Mycket länge.
Och därmed är jag framme vid de känsligaste beteckningarna, nämligen dem för etnisk tillhörighet. Och observera att jag nu använder dessa beteckningar metaspråkligt och inte attributivt. I min ungdom talade vi om ”tattare”, men från och med 1900-talets slut används beteckningen ”resande”. ”Zigenare” var gångbart ungefär lika länge men är nu ersatt av ”rom”. Så har vi orden ”lapp” och ”same”. Artisten Sven-Gösta Jonsson kunde 1959 sjunga ”jag är lapp och jag har mina renar” men kallade sig ”Den rockande samen”. ”Same” betraktas idag som den korrekta beteckningen. Men ordet ”lapp” är seglivat och återfinns t ex i landskapsnamnet ”Lappland” och i uttryck som ”lappkast”.
Från 1600-talet och fram till 1960-talets slut användes ”neger” med neutral laddning men från 1970 och framåt ersattes ordet av ”svart”, och sedan 1980-talet används oftast beteckningen ”afrikan” om en svart person från den afrikanska kontinenten, ”afroamerikan” om en svart person från den amerikanska kontinenten och ”afrosvensk” om en svart person boende i Sverige. Ordet ”neger” har rentav blivit så laddat att det idag med engelskan som förebild ofta refereras till som ”n-ordet”.
Alla som läst Pippi Långstrump går ombord i äldre utgåvor vet att hennes pappa Efraim var ”negerkung”, men på Wikipedia får man numera veta att pappan i tidiga upplagor var ”n-ordet-kung”. Med Astrid Lindgrens goda minne ändrades pappans titel i senare upplagor av böckerna till ”söderhavskung”. Förvånansvärt länge fick Agatha Christies roman Ten little niggers från 1939 på svenska heta Tio små negerpojkar.Inte förrän 2007 ändrade förlaget Bonniers titeln till Och så var de bara en. Titeln på Joseph Conrads prosadikt The Nigger of the "Narcissus" ändrades i USA till The N-Word of the Narcissus år 2009. Någon motsvarande titel har verket ännu inte fått på svenska. När boken 1997 senast utgavs hette den Negern på Narcissus. Samtidigt får alla som exempelvis på teve ser Quentin Tarantinos film Django unchained ’ åtskilliga gånger både höra ordet ”nigger” och se det – enligt min bedömning – korrekt översatt med ordet ”nigger” på textremsan. Och John Lennons och Yoko Onos låt Woman Is the Nigger of the World har sedan 1972 och fram till idag varit känd under just den titeln. I det fallet har Wikipedia inte modifierat språkbruket genom att kalla sången ”Woman is the n-word of the world”.
Att ordet ”neger” idag annars inte riskfritt kan användas ens metaspråkligt fick enligt en artikel i Universitetsläraren i december 2019 lektorn i musei- och kulturarvsvetenskap, Inga-Lill Aronsson, vid en föreläsning erfara, när hon av en student tillfrågades om hur vederbörande skulle gå till väga för att finna information om ras i olika arkiv. Aronsson föreslog att studenten skulle söka på ordet ”neger”. Några studenter upprördes av detta och skrev till institutionen, vilket resulterade i att Aronsson kallades till ett möte med sin institutionsledning och informerades om att det var olämpligt att hon hade uttalat ordet.
Inga-Lill Aronsson fick alltså bannor för att ha uttalat ordet ”neger”. Hur bör man då som översättare från engelska till svenska förhålla sig till en historisk text som innehåller ordet ”negro”? Till exempel Martin Luther Kings berömda I have a dream-tal från 1963. Så här sa han då:
”But one hundred years later, the Negro still is not free. One hundred years later, the life of the Negro is still sadly crippled by the manacles of segregation and the chains of discrimination. One hundred years later, the Negro lives on a lonely island of poverty in the midst of a vast ocean of material prosperity. One hundred years later, the Negro is still languished in the corners of American society and finds himself an exile in his own land.”
Om jag idag muntligt skulle återge innehållet i talet skulle jag inte använda ordet ”neger”. Jag skulle förklara att Martin Luther King talade om ”afroamerikanernas” situation i USA. Mitt ordval skulle ju då vara mitt och göras idag. Inte Martin Luther Kings och göras då. Men hur skulle jag förhålla mig om min uppgift idag var att göra en fackmannamässig skriftlig översättning av talet? Om jag låter Martin Luther King 1963 tala om ”afroamerikanens” situation visar jag inte bara prov på bristande akribi utan åstadkommer också en anakronism. Termen myntades nämligen inte förrän på 1980-talet av medborgarrättsaktivisten Jesse Jackson. Döm därför om min förvåning när mina ögon häromdagen råkade falla på denna översättning av Martin Luther Kings tal i nätversionen av Nationalencyklopedin:
”Men etthundra år senare är afroamerikanen ännu inte fri. Etthundra år senare är afroamerikanens liv sorgligt nog fortfarande lamslaget av segregationens bojor och diskrimineringens kedjor. Etthundra år senare lever afroamerikanen på en ensam ö av fattigdom mitt i en vidsträckt ocean av materiellt välstånd. Etthundra år senare tynar afroamerikanen bort i hörnen av det amerikanska samhället och lever som en flykting i sitt eget land.”
[https://www.ne.se/temapaket/media/Jag%20har%20en%20dr%C3%B6m.pdf]
Översättaren övervägde säkert sitt ordval noga. Kanske fick han instruktioner av sin uppdragsgivare. Jag är inte ute efter att gräla. Jag vill bara uttrycka min förvåning över att vi numera uppenbarligen saknar förmåga att umgås med historiska texter. Att vi på goda grunder inte längre använder ordet ”neger” för att beteckna en svart person är enligt min mening inget skäl till att göra en språklig uppdatering av Martin Luther Kings historiska tal. Det hör till saken att ordet ”negroe” i mitten av 1800-talet började förordas av progressiva krafter i USA som ett respektfullare alternativ till det dittills oftast använda ”nigger”. Och det var därför Martin Luther King i likhet med exempelvis Malcolm X använde ordet ”negroe” på 60-talet.
När jag ser ett i och för sig välmenande ingrepp av det slag som översättningen ovan av Martin Luther Kings tal är exempel på, kan jag inte låta bli att tänka på George Orwells skildring av hur historieskrivningen går till i romanen 1984. Syftet med denna historieskrivning är inte bara att ge medborgarna bilden av att den rådande samhällsordningen är god utan att denna goda ordning alltid har rått. Följaktligen finns det i romanen en myndighet vid namn Sanningsministeriet, som arbetar med att kontinuerligt revidera uppgifter i tidningar och böcker så att de överensstämmer med den för dagen rådande ordningen.
Jag menar givetvis inte att på allvar jämföra Orwells påhittade Sanningsministeriums verksamhet med Nationalencyklopedins. Men jag vill ändå väcka några frågor. Vad händer med historiska texter om de uppdateras enligt den för dagen rådande ordningen så att de inte innehåller ordet ”neger”? Vilken historia bär dessa texter då vittnesmål om? En historia där språkbruket enligt dagens standard alltid varit oklanderligt? Hur ska man i så fall kunna studera olika tiders språkbruk, och den ofta med språkbruket sammanhängande inställningen till svarta? Det är inte under uppslagsordet ”afrikan” utan under ordet ”neger” som man i Nordisk familjebok en gång i tiden kunde läsa följande:
”I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska. Han är vidare i besittning af ett rikt inre lif, kan stundom visa prof på utpräglad vänskaplighet, men ter sig i regel skygg, misstänksam och i saknad af hvarje spår af barmhärtighet och medkänsla.”
Kanske utmynnar mina frågor i en paradox. Om vi uppdaterar historiska texter så att de överensstämmer med dagens språkbruk, förlorar de just sin historiskhet. Men om vi inte uppdaterar dem, riskerar vi att såra och förolämpa många av dagens språkutövare.
Liten tidskapsel: Jag minns när min idrottsintresserade farfar och hans vän på femtiotalet satt i bersån med en solvarm pilsner framför sig och talade om den förestående världsmästerskapsmatchen i boxning mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson. Farfar sa på sin omisskännliga västmanländska att Ingemar får akta sig för ”nigern”. Det utländska namnet på boxaren kunde han inte uttala. Farfars vän nickade, och därefter talade herrarna med sådan aktning om Ingemars motståndare att jag som då bara var ett barn önskade att jag själv vore ”niger”.
Vem i hela världen kan man lita på?
Traditionella medier har alltid en ansvarig utgivare, som kan ställas till svars om innehållet i en text eller ett program kränker individers eller gruppers integritet. Public service radio- och tevesändningar måste dessutom hålla sig till med staten ingångna avtal om saklighet och opartiskhet.
Tidningar och etermedier anstränger sig oftast till det yttersta för att få olika nyhetsuppgifter bekräftade innan de offentliggörs. Det var bland annat av den anledningen som dessa medier en gång i tiden åtnjöt sådant förtroende och rönte sådan kommersiell framgång. Folk köpte tidningar, lyssnade på radio och tittade på teve för att få veta vad som verkligen hänt i stället för att förlita sig på ryktesspridning och skvaller.
Här är ett exempel på public-service-teves ambition att presentera fakta. När tvillingtornen i New York den 11 september 2001 attackerades och rasade samman kunde stora delar av världen, efter det att det första flygplanet kört in i det första tornet, följa händelseförloppet i direktsändning. När flygplan nummer två – observera nu i direktsändning! – kraschade i torn nummer två förklarade den svenska nyhetsredaktionen att de just fått uppgifter om att även det andra tvillingtornet attackerats men att detta ännu var obekräftat. Obekräftat? Hade vi inte alla just sett det hända i direktsändning? Jo, men nyhetsredaktionen betraktade inte direktsändningsbilderna som en bekräftelse. Redaktionen inväntade därför att andra källor på plats i New York skulle bekräfta uppgiften. Det tog cirka tio minuter. Följaktligen fick den svenska tevepubliken först erfara att i direktsändning se ett flygplan fara in i ett av tvillingtornen och tio minuter senare få det som de redan sett bekräftat av nyhetsredaktionen. Proceduren var densamma när tornen ett efter ett rasade samman. Överdrivet? Knappast.
Ty ibland går det åt skogen. Som när kuwaitiskan Nayirah al-Ṣabaḥ vittnade om hur irakiska soldater efter Iraks ockupation av Kuwait 1990 stormat in på ett sjukhus, tagit spädbarn ur deras kuvöser och låtit dem dö. Vittnesmålet visades utan reservationer för sanningshalten i svensk teve, liksom i stora delar av resten av världen. I USA bidrog vittnesmålet sannolikt till att USA ingrep mot ockupationen och jagade ut irakierna ur Kuwait. Det visade sig senare att historien om soldaterna var uppdiktad och att Nayirah samarbetat med en PR-byrå för att övertyga framför allt den amerikanska opinionen om hur viktigt det var att befria Kuwait. Men hur kunde nyhetsredaktionerna på teve världen över sända vittnesmålet som om det vore dagens sanning? Jo, vittnesmålets äkthet hade intygats av bland andra Amnesty International. Inte förrän efter USA kört ut irakierna ur Kuwait visade det sig att Nayirahs historia var ett falsifikat.
Den gamla Mediatan
Historier som den med Nayirah al-Ṣabaḥ kan givetvis göra en mediekonsument misstänksam. Journalisten och författaren Maria-Pia Boëthius går i sin bok Mediatan från 2007 så långt att hon hävdar att medierna blivit till en Mediata, vilket är en ordlek med Bibelns odjur Leviatan. Likt detta odjur har medierna trängt in i våra liv och hotar att dominera oss. Medierna gör gällande att de speglar världen, medan sanningen är att de bidrar till att forma den. Journalistiken gör inget annat än att sprida maktens berättelse. Det är en illusion att journalistiken utför ett demokratiskt uppdrag med allmänhetens bästa för ögonen. Och det är inte endast allmänheten som bedras. Allra mest lurade är journalisterna själva. Boëthius slutsats är att medierna kräver minst lika omfattande och kritisk bevakning som politiken. Först genom att granska sig själva kan medierna ta sitt ansvar gentemot mediekonsumenterna. Ett undantag bland medierna, menar Boëthius, utgör public service, men deras verksamhet hotas av att de i alltför hög grad imiterar de kommersiella aktörerna. Denna utveckling är, varnar Boëthius, ett av vår tids största hot mot demokratin.
Mannen på gatan 1
Jag vet inte säkert sedan hur lång tid tillbaka traditionella media kompletterat sin nyhetsbevakning med ett inslag om hur ”mannen på gatan” ser på den nyhet som rapporterats. Om teve exempelvis rapporterat om ökade bensinpriser får först någon som erfar höjningen som en allvarlig försämring yttra sig. Därefter följer för balansens skull någon som tycker att prishöjningen för något gott med sig. Redaktionen har antagligen intervjuat ganska många människor och gallrat bort rena knäppskallar. Därefter har redaktionen vinnlagt sig om att de som yttrar sig representerar redaktionens föreställning om befolkningen i stort. Tittarna erbjuds därför en blandning av unga och gamla, kvinnor och män samt infödda och invandrade. Gemensamt för de intervjuade är att de inte har haft tid att tänka igenom sina svar särskilt länge. De står där med sina matkassar och barnvagnar och är förmodligen bara lite glada över att få vara med i teve. Det hela ska nog ge ett demokratiskt intryck: I detta land får vem som helst yttra sig i media. Men för att återställa den ordning som måhända rubbats av de spontana rösterna från gatan får någon av redaktionen utsedd expert avsluta rapporteringen och förklara hur det verkligen ligger till med den där bensinprishöjningen.
På vardagarna erbjuder Sveriges radio sina lyssnare att i direktsändning leverera mer spontana kommentarer till aktuella händelser i programmet Ring P1. Vem som helst uppmanas att ringa och tala om vad som helst. Det är dock ett betydande filter inblandat i verksamheten. Den som ringer hamnar först i en sluss där olämpligt innehåll sorteras bort. Det händer därför sällan att skandalösa och kränkande inslag hamnar i direktsändning, och skulle något sådant hota att inträffa finns en programledare som snabbt kan avsluta samtalet.
Mannen på gatan 2
Det lär knappast råda något tvivel om att sociala medier slår de traditionella på fingrarna när det gäller möjligheten för ”mannen på gatan” att yttra sig fritt. Vem som helst kan från sin egen plattform eller på andras plattformar skriva och säga nästan – men bara nästan – vad som helst. Här saknas ansvariga utgivare, och här finns inga filter. Yttrandefriheten på nätet begränsas bara av att man inte får sprida sådant som hotar rikets säkerhet och allmän ordning. Man får heller inte kränka enskilds anseende eller sprida hot, förtal, hets mot folkgrupp och barnpornografi.
Detta innebär att användare av sociala medier ohejdat och riskfritt kan sprida skvaller, vettlösheter och lögner. Det finns uppenbarligen också en hyfsat stor publik för att läsa inlägg där invektiven och förolämpningarna haglar. Jodå, jag vet att många användare utnyttjar sina plattformar till att sprida åtskilligt som har ett ganska oskyldigt innehåll som exempelvis redogörelser för fritidsaktiviteter, intressen och vardagliga reflexioner. Det finns också användare som har ambitionen att informera om jämförelsevis seriösa ting, undervisa och på ett sansat sätt skapa opinion för eller mot det ena eller andra samhällsfenomenet.
Situationen på nätet liknar faktiskt i mångt och mycket det sociala livet utanför nätet. Folk träffas på gatan, i hemmen eller på fiket och utbyter tankar, känslor och åsikter. I vardagslivet utbyts även en hel del skvaller och en och annan lögn. Gräl och oförskämdheter har också sin givna plats. Liksom uttryck för ömhet, kamratskap, beundran och kärlek. Och nog förekommer i vardagslivet också ett och annat vettigt samtal. Men till skillnad från nätumgänget är den vardagliga aktiviteten begränsad till en viss plats, en viss tid och vissa personer. Jag grälar med min vän Janne, ventilerar min ilska över något politiskt beslut, förklarar Anna min kärlek eller resonerar om utrymmet för en fri vilja i ett determinerat universum, och allt detta sker på just detta fik, just idag och i närvaro av just de åhörare som just då råkar befinna sig i närheten. När det hela är över finns ingen annan dokumentation av det inträffade än de inblandades minnen. I sociala medier däremot blir de ord som växlas bevarade både åt samtiden och åt eftervärlden. Det innebär att vem som helst med tillgång till den aktuella plattformen inte bara kan ta del av vad som inträffat utan dessutom kan blanda sig i leken och kommentera saken, vilket i sin tur kan kommenteras, vilket i sin tur kan kommenteras, och så vidare. Friheten och möjligheten att yttra sig tycks obegränsad.
Från sockerkaka till osynlig världsregering
Plattformar kan brukas till allt från att tipsa om hur man bakar den bästa sockerkakan till hur man överlever utan mat och vatten i vildmarken. Det finns också utrymme för att sprida uppgifter om olika samhällsfenomen. Många människor förklarar att de numera huvudsakligen inhämtar nyheter, reportage och analyser från sociala medier. Samma människor uttrycker ofta misstro mot traditionella medier, som de – ungefär på det sätt som Maria-Pia Boëthius beskrev saken i sin bok Mediatan – betraktar som verktyg för makten. Enligt denna uppfattning spelar traditionella medier en rentav skadligt indoktrinerande och censurerande roll i samhället.
Och visst. Traditionella medier måste enligt avtal vara återhållsamma med att exempelvis lämna ut namn på någon som misstänks för ett uppmärksammat brott. På sociala medier däremot kan sådan information lätt hittas. Det kan därför tyckas som att traditionella medier är censurerade och otillförlitliga medan sociala medier är ocensurerade och tillförlitliga. Traditionella medier måste också enligt avtal vinnlägga sig om saklighet och opartiskhet. Om de bryter mot detta avtal kan de fällas – och fälls ibland – av en särskild granskningsnämnd. Om detta sker måste redaktionen på teve eller radio i direktsändning komma med en rättelse.
Någon sådan granskning förekommer inte av sociala medier. Där kan man således som den amerikanske journalisten Alex Jones på sin webbplats InfoWars sprida uppgifter som att terrorattacken mot tvillingtornen i New York planerades och genomfördes av den amerikanska regeringen och att skolskjutningen i Sandy Hook, där 26 personer dödades, aldrig har ägt rum. (Jones har sedermera ådömts att betala skadestånd till de familjer som förlorade sina barn vid massakern, men hans plattform har inte förbjudits.) Jones är alltså en företrädare för konspirationsteorier och driver tesen att det finns en osynlig världsregering som bland annat har som mål att försvaga USA. Bakom denna osynliga regering står, enligt Jones, bland andra den judiska släkten Rothschild.
Vad är det egentligen som är nytt?
Helstolligt? Javisst. Unikt för vår tid? Inte alls. Det har alltid funnits individer och politiska rörelser som hävdat den ena eller andra konspirationsteorin. Den nazityska propagandan drev på 30- och 40-talet – nota bene utan tillgång till sociala medier – med stor framgång och med förödande konsekvenser tesen att det var judarna som var roten till allt ont i världen. Denna propaganda spreds och understöddes effektivt av en rad naziideologiska organisationer där alla åldrar och samhällskikt engagerades. Det var ett både dyrt och svåradministrerat sätt att nå ut med budskapet. Men från nazisternas synpunkt var vinsten kolossal: nästan en hel nation drog under många år i politiskt avseende åt samma håll. Sociala medier är jämförelsevis billiga. En trollfabrik kostar bara en bråkdel av vad organiserandet av fysiska sammankomster, trycksaker och reklamkampanjer går på.
Det har också alltid funnits knäppskallar som sett samband och hot där det egentligen inte finns några. Deras stolligheter fick förr begränsad spridning, eftersom de hade svårt att hitta varandra. En ensam stolle förblev just ensam. Men med hjälp av sociala medier har han inte bara hittat likar utan även fått följare. Många har säkert på nätet stött på uppgifterna om att Bill Gates först orsakat den globala pandemin covid-19 och därefter distribuerat ett vaccin mot sjukdomen varigenom Gates Foundation kan spåra enskilda individer med hjälp av mikrochip. Och så har vi alla dessa konspirationsteorier som i och för sig inte är nya men som fått ny och större spridning tack vare sociala plattformar. T ex NASA:s månlandningar har aldrig ägt rum (Bill Kaysing), jorden är platt (Charles K. Johnson) och månen är en rymdstation tillverkad av och placerad i omloppsbana av ödlelika varelser som har som mål att övervaka och så småningom förgöra mänskligheten (David Icke). Exakt varför teorier av detta slag utövar sådan dragningskraft även på människor som i övrigt är relativt välfungerande vet jag inte, men jag gissar att de finner en lockelse i att vara delaktiga i att avslöja något riktigt hemligt och sensationellt. Kanske får det somliga att helt enkelt känna sig lite smarta. Kanske tillfredsställer det deras behov av att ingå i en färgstark gemenskap som skiljer ut dem från vad de uppfattar som den grå massan.
Draghjälp från oväntat håll
Sociala medier är nästan galet effektiva när det gäller att sprida budskap och knyta samman användare över hela jorden. Dessa medier har trängt in i många människors vardagsliv. När jag tittar över axeln på passagerarna på spårvagnen sitter nästan samtliga och bläddrar igenom sidor med innehåll från sociala medier. Men ordentlig draghjälp har sociala medier oväntat – åtminstone för mig – fått av traditionella medier. Om någon lyssnar på radio eller tittar på teve kommer han att finna att dessa medier i samband med exempelvis debatter och nyheter också redogör för vad som just nu skrivs på sociala medier. Lyssnarna och tittarna uppmanas dessutom att följa och kommentera olika program på sociala medier. Det är ungefär som om man skulle gå in i en klädbutik för att köpa ett par byxor och av expediten uppmanas att gå någon annanstans och prata med någon. Ett skäl till att traditionella medier gör sådant är antagligen att de fruktar att de annars ska verka mossiga och förlegade.
Således får jag ibland när jag lyssnar på radio eller tittar på teve veta att det just nu är en väldig aktivitet på sociala medier. Detta rapporteras som om det vore något oerhört väsentligt i görningen. Men för mig, som inte själv använder mig av sociala medier, är det som att jag blickar ut mot en främmande och avlägsen trakt och konstaterar att det var väldigt vad det bråkas och stimmas där borta. Mitt intresse för detta är lika litet som det skulle vara om jag i ett givet ögonblick på något mirakulöst sätt skulle kunna få del av vad som yttras av berusade på krogarna, solbadande på sandstränderna, uttråkade i hemmen, smygsurfande på arbetsplatserna och – icke att förglömma – anonyma troll.
Och sättet att göra officiella uttalanden har förändrats. För att inte verka urmodiga skickar politiker och kändisar världen över inte längre ut pressmeddelanden eller kallar tillpresskonferens när de har något att meddela. De skriver på Twitter. Och traditionella medier rapporterar om saken som om det verkligen rörde sig om officiella uttalanden, när det i själva verket handlar om lite löst knappande på ett tangentbord med skicka-funktion. Går det förresten ens att föreställa sig en Donald Trump utan de sociala medier och därefter lydigt rapporterande traditionella medier som han använde sig av för att driva sina kampanjer?
Traditionella mediers inställning till sociala medier är samtidigt kluven. Det händer inte så sällan att mediekonsumenter varnas för att bilda sig en uppfattning om skeendena i världen endast utifrån vad de inhämtar via sociala medier. Inte allt som man får veta där, upplyses man, är sant. Det är också viktigt, upplyses man vidare, för konsumenterna att ställa sig frågan vem som är avsändare av och vem som möjligen tjänar på att sprida ett visst budskap. Det handlar alltså om grundläggande källkritik. Jag tar mig för pannan. Har vi alltså kommit dithän att det inte längre är en självklarhet att sociala medier inte är helt pålitliga? Kan man betro medborgare, som bildar sig en uppfattning om tingens ordning endast via sociala medier, med rösträtt?
Den nya Mediatan
Jag vet inte vad Maria Pia Boëthius anser om den mediautveckling som skett under de senaste tjugo åren. Kanske tycker hon att det är välsignat att de traditionella medierna förlorat mycket av sin maktställning och därmed det inflytande de hade över mediekonsumenterna. För egen del betraktar jag de sociala medierna som den nya och betydligt monstruösare Mediatan. Boëthius Mediatan gick maktens ärende. Frågan är vems ärende detta nya monster går.
Jag har ju redan sagt det tio gånger
Idag vill jag skriva om en av språkets viktigaste funktioner: kommunikationen. Att informera någon om något är komplicerat. Och det blir inte mindre komplicerat av att den som informerar ofta omedvetet och slentrianmässigt baserar sin strategi på den klassiska sändare-mottagarmodell som utvecklades av Claude Shannon 1948. Alla som gått kurser i kommunikation känner igen den:
Modellen bortser från en viktig aspekt av kommunikation: Hur tolkas budskapet av mottagaren? Denna brist beror på att Shannon satte likhetstecken mellan data och information. Att ta emot data var för Shannon detsamma som att ta emot information. Den inställningen blir begriplig om man beaktar att Shannons huvudsakliga syfte inte var att spegla kommunikation mellan människor utan mellan radiosändare och radiomottagare. Följaktligen blev det centralt för honom att matematiskt beräkna hur mycket data som går förlorat på grund av bokstavligt brus, det vill säga akustiska störningar vid radiosändningar. Sådana beräkningar är högst relevanta för radiokommunikation mellan exempelvis stridande förband. Men tolkningen av de data som överförts var inget som Shannon brydde sig så mycket om.
För att förstå det ovanstående kan man föreställa sig en situation som liknar den när jag får ett brev på posten skrivet på ett språk som jag inte behärskar, t ex japanska. Shannon intresserar sig i första hand för att brevet kommer fram och att inga skrivtecken har blivit oläsliga på grund av slarvig hantering av brevet. Han intresserar sig alltså inte så mycket för om jag kan läsa japanska.
Ett annat – helt autentiskt – exempel. En yngre person frågar mig vad klockan är. Jag visar vänligt upp mitt armbandsur med minut- och timvisare. Men den unga skakar på huvudet och förklarar att hon inte förstår sig på sådana där gamla klockor. Hon kan bara klockor där tiden anges med siffror, t ex 09:25. I detta läge hjälper jag så klart den unga att tolka urtavlan och anger tiden muntligt. Som nio och tjugofem. Inte som fem i halv tio, vilket enligt min erfarenhet inte alltid är informativt för yngre personer. Men enligt Shannon finns informationen på min klockas urtavla. Det är så att säga inte mitt problem att mottagaren inte kan tolka den.
I rättvisans namn ska sägas att det har gjorts åtskilliga försök att justera Shannons grundmodell så att den ger en mer korrekt bild av hur kommunikation mellan människor går – eller borde gå – till. Man har försökt att få med tolkandet av budskapet på olika sätt; man har så att säga försökt slänga in jästen i brödet i efterhand. Men modellens grundutseende har förblivit detsamma. En sändare sänder ett budskap, representerat av en pil, som sträcker sig fram till en mottagare. Det rör sig i allt väsentligt om en monolog. Och de praktiska följderna av tillämpningen av modellen blir inte sällan att sändarna föreställer sig att de gjort sitt när de sagt sitt. Och om detta inte tycks fungera är det bara att upprepa sig. I detta avseende liknar sändarna de flesta lärare som jag hade under min skoltid. De kunde ibland frustrerat utbrista: ”Jamen, jag har ju sagt detta minst tio gånger nu. Varför fattar ni inte?”
Något fruktbart alternativ till Shannons kommunikationsmodell hade världen inte skådat förrän doktorn i religionsvetenskap Monica Kimmel publicerade en artikel med titeln A Realist Model of Communication Applications for Informational Technology and Artificial Cognitive Systems i den ansedda tidskriften International Journal on Information Theory i oktober 2020.
Det finns uppenbara paralleller mellan Kimmels kritik av Shannon och den brasilianske pedagogen Paulo Freires kritik av korvstoppningsmodellen för undervisning. Sändaren är aktiv. Mottagaren är passiv. Freire går så långt att han betecknar relationen mellan sändare och mottagare som en relation mellan förtryckare och förtryckt. Som framgår av den långa titeln på Kimmels artikel är hennes ärende bland annat att visa hur det går när Shannons modell tillämpas i kommunikationen mellan robotar och människor. Att resultatet oftast blir förödande vet alla som någon gång suttit i ändlösa loopar med telefonrobotar.
Det som Kimmel efterlyser – och också visar är möjligt att skapa – är en mer demokratisk modell för kommunikation. För det första måste en sådan modell utgå från en mer jämställd relation mellan sändare och mottagare. För det andra måste Shannons monolog ersättas av dialog. Att dagens former för kommunikation mellan robotar och människor då bortfaller är kanske överflödigt att påpeka. Framtidens former kanske blir bättre.
Kimmel föreslår att man skrotar termerna ”sändare” och ”mottagare” och ersätter dem med ”agenter”. Dessa agenter har båda möjlighet att förhålla sig till budskapet genom att tolka det, ställa frågor om det och rentav säga emot det. Utan detta samarbete mellan agenterna kan det inte bli tal om någon information. Informationen kan nämligen inte existera såvida inte någon tolkar en uppsättning data som något. Dessförinnan består budskapet bara av data. Shannons misstag är att han föreställer sig att det är information som förmedlas i den där berömda pilen i hans modell, men det är bara data. Det krävs ett samarbete mellan agenterna i kommunikationen för att information ska uppstå. Observera alltså att i Kimmels modell gör även agenten som presenterar budskapet en tolkning av det förmedlade. Den presenterande agenten är vidare klar över att inget budskap har förmedlats förrän den mottagande agenten aktivt har visat att han gjort en tolkning av det. I modellform så här:
Som en fin praktisk illustration till Kimmels modell kommer jag att tänka på ett reportage som jag såg på teve häromdagen. Det handlade om svårigheten att informera personer i s k utsatta områden om vikten av att vaccinera sig. I reportaget sades först att folkhälsomyndigheten misslyckats med att nå ut med sin information. Därefter visades en somalisk kvinna som på ett torg någonstans i Sverige gick fram till en annan somalisk kvinna på detta torg. Den första kvinnan hade ett papper i handen. Tillsammans läste kvinnorna vad som stod på pappret, nickade och skakade omväxlande på huvudet. Jag vet naturligtvis inte med säkerhet om budskapet gick fram men förutsättningarna måste betecknas som goda.
Ett skräckexempel på tillämpning av Shannons kommunikationsmodell fick jag häromdagen när min vän P. berättade om sitt besök på Covidprovtagningen. Efter att ha utfört krafsandet i näsan vände sig den munskydds- och visirförsedda sköterskan till P. och höll upp en plastficka med instruktioner om hur P. skulle förfara för att få provsvar. Plastfickan innehöll ett papper med en QR-kod samt en instruktion om hur man kan gå in på en viss nätadress och söka sig vidare på olika sinnrika sätt. Min vän P. påpekade att hon varken har dator eller en sådan där modern telefon som alla tycks ha nuförtiden, varefter sköterskan ilsket väsande bakom skyddsutrusningen bokstavligen körde ut min vän på gatan utanför den tillfälligt upprättade mottagningen. Där stod min vän med sin plastficka. Senare på dagen försökte hon ringa till sin vårdcentral för att få information om hur hon skulle få provsvar. En robot svarade att det den dagen inte fanns några lediga tider för konsultation. P. uppmanades att lämna ett meddelande efter pipet. Men det kom aldrig något pip.
Måtte Kimmels kommunikationsmodell vinna anklang!
För en fördjupad läsning om kommunikationsmodellers utveckling klicka på "Till nerladdning" ovan.
Att dö ihjäl
Sedan en längre tid tillbaka har jag hört att verb som ”öppnar” och ”stänger” utsmyckas med partiklarna ”upp” och ”ner”. Det har följaktligen hetat att en verksamhet ”stänger ner” och att den sedan ”öppnar upp”. Och det har tillkommit substantiveringar som ”uppöppning” och ”nedstängning”. Men med pandemins utbredning har uttryck av detta slag fullkomligt exploderat. Nästan alla har anammat dessa uttryck. Men finns det något som motiverar detta anammande?
Låt oss först konstatera att ett partikeltillägg kan tjäna ett syfte. Tillägget skiljer exempelvis ”låsa” från ”låsa upp”, ”ge” från ”ge upp” och ”se” från ”se upp”. Men förmedlar ”öppnar upp” och ”stänger ner” något annat än ”öppnar” och ”stänger”? Är det inte fullt begripligt att säga att pandemilagen ger regeringen rätt att ”stänga” vissa verksamheter i samhället, och att den senare kan besluta sig för att ”öppna” verksamheterna igen? Och är det inte lika begripligt att säga att ett visst lands regering har beslutat sig för omfattande ”stängning” av samhället i väntan på att smittoläget ska möjliggöra en ”öppning” igen? Mitt svar är ett tveklöst ja.
Men ivern att komplettera verb med partiklar har på senare tid spridit sig från ”öppna upp” och ”stänga ner” till andra uttryck. Numera hör jag allt oftare på väderleksrapporten att temperaturen ”stiger upp” och ”sjunker ner”. Och på nyheterna heter det att man ämnar ”öka upp resurserna”, ”stärka upp organisationen”, ”bemanna upp verksamheten”, ”reglera upp lagstiftningen”, ”summera upp debatten”, ”vaccinera upp befolkningen” och ”revidera upp prognosen”. I kölvattnet av upp- och nerepidemin har vi också fått några nya uttryck som att ”hålla i” och ”rulla ut”.
Det finns mycket att säga om dessa konstruktioner. Jag ska begränsa mig. Verbkonstruktionen att ”stiga upp” är redan upptagen i svenskan och betyder att man lämnar sängen. Jag stiger alltså upp varje morgon vid sjutiden, men att temperaturen förmår göra något liknande kan jag inte föreställa mig. Likaså är konstruktionen ”sjunka ner” redan upptagen. Den betecknar att någon sätter sig bekvämt i en sittmöbel. Jag sjunker alltså efter en arbetsdag ner i min fåtölj för att vila. Det gör inte temperaturen. Vad beträffar uttrycken ”öka” och ”öka upp” samt ”stärka” och ”stärka upp” finns inte – så som i fallet med ”stiga” och ”stiga upp” – någon redan etablerad betydelseskillnad. Upp” är här bara tautologiskt. På samma sätt som om man skulle komplettera ”dö” med ”ihjäl”. Alltså ”dö ihjäl”.
Jo, en sak till. Om ”rulla ut”. Jag hörde uttrycket första gången i en tevereklam där det hette ”programmet rullas ut av”, och så följde namnet på ett bensinbolag. Typiskt nog minns jag inte vilket. Jag tyckte i alla fall att det var lite fyndigt. Bensinbolag säljer drivmedel till bilar. Bilar rullar. Bensinbolag gör reklam i teve. Alltså: programmet rullas ut! Men säg den glädje som varar. Jag insåg snart att det inte rörde sig om påhittighet utan bara om ännu en slentrianmässig översättning av ett engelskt uttryck, nämligen ”roll out”. Och sedan jag såg det där reklamteveinslaget har jag erfarit att allt möjligt kan ”rullas ut”: vaccinationsprogram, bilmodeller, mobiltelefoner, brottsbekämpning och satsningar på vård, skola och omsorg.
Trist.
Vad hände med passivum?
Om vi säger att ”min far opererades igår” eller om vi säger att ”min far opererade igår” utgår nog de flesta på goda grunder från att min far i första fallet låg sövd på operationsbordet och att en läkare utförde operationen, medan de flesta i andra fallet föreställer sig att min far var den som utförde operationen. ”Opererades” är ett exempel på passiv form av verbet. ”Opererade” är ett exempel på aktiv form av verbet. Bruket av de olika verbformerna ska underlätta för oss att avgöra vem som gör vad. ”Kalle misshandlade” är något annat än ”Kalle misshandlades”.
Under min tid som lärare hände det ibland att jag testade mina elever i olika ämnen. Eleverna som var utsatta för detta kunde senare rapportera att de testats i dessa ämnen. Ibland gick jag på teatern eftersom jag fått veta att Strindbergs pjäs Fröken Julie spelades där. Inför en annalkande tornado kunde jag också få höra på radio att invånarna i en viss stad hade evakuerats. Så var det förr.
Numera hör jag på radio och teve allt oftare sådant som att ”X har testat positivt för Covid 19”, att ”Fröken Julie spelar på teatern” och att ”invånarna i en viss stad har evakuerat”. I det första fallet låter det i mina öron som att X har utfört ett test på sig själv och erhållit ett positivt resultat. I det andra fallet låter det som att rollfiguren Julie på något mirakulöst lösgjort sig från Strindbergs manuskript och nu framträder livs levande på teatern. I det tredje fallet låter det som att invånarna i staden har evakuerat några andra invånare i en annan stad.
Förklaringen till att de av mig förväntade passiva formerna av verben i exemplen ovan ersatts av aktiva former finner vi i engelskan. Där heter det att ”x tested positive”, att ”Miss Julie plays” och att ”the citizens have evacuated”. Jag är medveten om att jag redan ondgjort mig över engelskans inflytande på svenskan i andra inlägg. Jag vill därför framhålla att jag inte är principiellt emot inflytande från det hållet. Jag är inte ens principiellt emot språkliga förändringar. Jag är emot sådana förändringar som inte tillför svenskan något av innehållsligt eller formellt värde utan bara skapar oklarhet. Ty hur gör man nuförtiden om man vill skilja mellan att det var någon i sjukvårdspersonalen som testade en patient och fick ett positivt resultat och att det var patienten som testades av någon i sjukvårdspersonalen och fick ett positivt resultat? ”X testade positivt” har ju med dagens språkbruk blivit upptaget för det senare.
Och hur grinden bär sig åt när den öppnar sig själv? Inte fasiken vet jag.
